Du tar min hand och jag känner värmen, och jag gläder mig åt att dina fingrar inte längre är kalla.

Jag går med dig och hör dina steg bakom mig, varje steg en lättnad.

Jag vaknar och lyssnar efter din andning, bara för att känna att allt är som det ska.

Varje natt kramar du mig. Du berättar om dagen, småskrattar, låter rösten vila mot min hud.

Vi lyssnar efter katten där nere — om han har ätit, om han går på toa — som om världen hålls samman av just de små ljuden.

Vid frukosten sitter vi ibland i tystnad, men våra ögon söker varandra ändå.

Jag frågar hur du mår, och du svarar att allt är som det ska.

Och just då tror jag dig.

Jag var med dig när du behövde mig som mest.

Jag höll dig, kallade på hjälp, bad att du skulle stanna hos mig.

Du gjorde det. Räddningen kom, och du är här nu.

Hos mig.

Och medan planeten snurrar under våra fötter rör sig vår egen lilla värld långsamt, nästan stilla.

Genom vinterlandskapet, genom dagarna som blivit längre, genom solen som värmer våra ansikten.

Genom kvällarna vid brasan.

Genom vårt liv tillsammans.