På svenska

Vår lilla planet

Du tar min hand och jag känner värmen, och jag gläder mig åt att dina fingrar inte längre är kalla.

Jag går med dig och hör dina steg bakom mig, varje steg en lättnad.

Jag vaknar och lyssnar efter din andning, bara för att känna att allt är som det ska.

Varje natt kramar du mig. Du berättar om dagen, småskrattar, låter rösten vila mot min hud.

Vi lyssnar efter katten där nere — om han har ätit, om han går på toa — som om världen hålls samman av just de små ljuden.

Vid frukosten sitter vi ibland i tystnad, men våra ögon söker varandra ändå.

Jag frågar hur du mår, och du svarar att allt är som det ska.

Och just då tror jag dig.

Jag var med dig när du behövde mig som mest.

Jag höll dig, kallade på hjälp, bad att du skulle stanna hos mig.

Du gjorde det. Räddningen kom, och du är här nu.

Hos mig.

Och medan planeten snurrar under våra fötter rör sig vår egen lilla värld långsamt, nästan stilla.

Genom vinterlandskapet, genom dagarna som blivit längre, genom solen som värmer våra ansikten.

Genom kvällarna vid brasan.

Genom vårt liv tillsammans.

Romans

Trädgården täcks av lövens slöjor,
Trädens guld i höstens höjd.
Varför tittar du med sorgens ögon,
Med kupolerna i radens följd?

Jag ska skriva om dig, som om en stad,
Det spelar ingen roll, du är ej klar,
Att i detta mörka, gyllne skatt
Skapa vårt sista kärleksaltars snår.

Vi är ej redo. Minnen dämpas,
Med kryddiga löv, likt vin, de känns.
Den kära staden gnistrar, som fjädras,
Och jag finner glädje, som avlägsens.

När ni går…

När ni går, lämna kvar ljuset
För de älskade och icke älskade,
För de trötta och sorgsna,
För alla dem som inte har ett hem.
När ni går, lämna kvar ljuset,
Bara en lampa i fönstret.
Låt det bli lite varmare i själen
För alla som förlorat sin väg.
När ni går, släck inte ljuset,
Så att det lyser som en hög stjärna.
Om det är svårt och tiden har gått ut,
Om det är sorgligt att lycka inte finns.
När ni går, släck inte ljuset.

Jag åker

Till min stad flyger inga flygplan,

En minibuss går. Den rutten är lång.

Och här åker jag. För att göra upp räkenskaper?

För att avsluta. Staden väntar tyst.

Kajerna, blommorna och kanalerna väntar,

Isaak-katedralen och Kazan-katedralen väntar.

Natten är ljus.

Solnedgången över Strelka brinner röd,

Den kommer inte att bränna, men brinna ut helt.

Låt minnet — ljud, dofter och ansikten —

Återge mig denna stad och längtan

Efter Petersburg, för att åter vara stolt

Över vad som hände under min tid där.

Före födelsedagen

Återigen, en värme från en annan värld,

Återigen, de mogna hallonen,

Återigen, jag säger hur lyckliga vi är,

Att sommaren var mild och lång.

Återigen, delar jag september med dig,

Som en äppelpaj med krispig skorpa,

Bit för bit, som förr i tiden

Delade bröd de nygifta.

Det är mycket sötma kvar i denna sena september,

Och om det finns någon bitterhet, är det rönnbären,

Och himlen i solnedgången och gryningen

Brinner, och gässen flyger i en kil på himlen.

Du säger något eller är tyst,

Så välsignat är beröringen

Av bekanta händer… och tystnaden flyter som honung

På kvällen före födelsedagen.

Blå timme ( Синий час)

Blå timme

Det finns blå timme mellan solnedgången
Och skymningen- då plötsligt händer det,
Omvandlas världen till den blåa färgen
Och kosmos öppnas upp och ovanpå
Mitt huvud andas hela universum
Sjömän då väntar med att skynda på,
Och konstnärer? De hektiskt söker tonen
I sin palett. Vad gör poeten då?
Hon släpper loss sin själ i långa färden.

Есть синий час – как раз между закатом
И темнотой – когда наступит он,
Преобразится мир в свой синий образ
И космос станет ближе. Надо мной
Вдруг распахнёт вселенная врата.
В час этот неподвижен капитан
И за штурвалом ждёт. В тот час художник
Отчаянно пытается найти свой синий цвет.
Вы спросите – поэт – что делает?
Он душу отпускает в полёт наверх
В таинственную синь.

Церковь 16 века в Швеции, Оре.