Romans

Trädgården täcks av lövens slöjor,
Trädens guld i höstens höjd.
Varför tittar du med sorgens ögon,
Med kupolerna i radens följd?

Jag ska skriva om dig, som om en stad,
Det spelar ingen roll, du är ej klar,
Att i detta mörka, gyllne skatt
Skapa vårt sista kärleksaltars snår.

Vi är ej redo. Minnen dämpas,
Med kryddiga löv, likt vin, de känns.
Den kära staden gnistrar, som fjädras,
Och jag finner glädje, som avlägsens.